I söndags så fick jag reda på att farfar varit sjuk sedan någon månad tillbaks efter de opererade hans höft och han fick en infektion som gjorde att det aldrig läkte och de fick plocka bort det som de satte in och han fick ligga kvar där.. Jag blev såklart chockad att ingen berättat detta för mig då jag ändå pratar i telefon med mina föräldrar några gånger i veckan.. Men men.
Tänkte att jag i nästa vecka då jag har semester skulle åka och hälsa på honom i Helsingborg där han bodde. Så man ändå fick se honom troligen en ”sista” gång. Men så när jag ringde hem vid 16 så får jag beskedet att farfar gick bort imorse.
Oerhört jobbigt att jobba och framförallt jobba ensam de där 2timmarna och givetvis så 20min innan jag skulle stänga kom det in ett par och beställde en sorgbukett och stannade till 18.00 så jag hade inte hunnit plocka in ett skit utifrån eller något och det kändes inte enklare över att kvinnan var nonchalant och behandlade mig lite somom jag inte kunde något om blommor eller sorgbuketter (jag ser ju ung ut, men seriöst, det är 9år sedan jag blev florist). De hörde ändå att jag nämnde för vår budkille som kom in att min farfar gick bort – lite respektlöst och bete sig så mot någon tycker jag.
18.10 kom jag ifrån jobb, med gråtet i halsen. Henke åkte till Lund till Jon då de ska ha något wobbleradio-möte. Meningen var att de skulle varit här ifrån början men de tog det hos Jon istället och det känns bra för jag känner att jag behöver vara ensam, kunna få gråta utan att ursäkta mig.
Fyfan det känns så otroligt jobbigt detta. Farfar var den sista av alla gamlingar jag hade kvar. Han tappade förvisso närminnet för 5år sedan och var omöjlig och föra en normal diskussion med eftersom han frågade samma frågor 5min efter.. Han blev gammal. Men nu har jag INGEN gammal kvar och ALL släkt bortsett ifrån föräldrar och syskon bor i Finland och en kusin i Norge.
Tycker mest synd om min pappa som ska fixa allt. Tur att min pappa har bättre nerver än mig och att han är van vid döden då han ändå jobbar med att ta hand om äldre.
Kram, vännen!
Vi ska på Mickes morfars begravning på fredag, vi hann inte heller ner för att träffa honom en sista gång. både skönt och inte kan jag tycka.
Usch, ledsen att höra! Kram!
beklagar sorgen gumman, tänker på dig! KRAM!
Beklagar, läste på FB.. Hur gammal blev han? *kram*
fy fan för döden! kram…
*Kram* När min farmor fick en av sina otaliga strokes förra julen och alla trodde att hon skulle dö, behandlades jag och mina syskon som om vi inte hade någon relation till henne alls. Helt ofattbart – hon har funnits hela våra liv och format oss, inte som morföräldrarna, men ändå. *kram igen*
jag beklagar sorgen. massa kramar och tankar till dig.